Mitt i en psykos

 

 

 

 

 

Ullakarin Nyberg
Yrke: Psykiater, suicidforskare och författare
Ålder: 63 år
Bor: Lägenhet i Nacka
Familj: Man, tre söner, en bonusdotter och ett barnbarn (vi får förhoppningsvis skriva två när du publicerar, jag väntar mitt andra vilken dag som helst)
Drivkraft: Påverka synen på psykisk sjukdom och suicid och vården av de människor som drabbas genom att sprida kunskap i ord och skrift.
Fun fact: Jag är väldigt intresserad av matlagning. När jag var ung arbetade jag som pizzabagare och servitris och jag gör fortfarande goda pizzor!

Kan du förklara vad som händer när man har en psykos? Vilka faktorer/triggers kan utlösa en psykos? Hur kan man undvika att hamna i en psykos? Är det bara bipolära i ett maniskt skov som kan få psykoser, eller gäller det alla med psykisk ohälsa?

 Att drabbas av en psykos innebär att man förlorar verklighetsuppfattningen så att den verklighet som alla andra lever i ersätts av den jag just nu upplever. Den som är psykotisk delar alltså inte verklighet med andra människor och det kan vara mycket förvirrande och smärtsamt. Orsaken till att vissa människor blir psykotiska varierar.
Det finns en genetisk sårbarhet och vissa psykossjukdomar är ärftliga, exempelvis schizofreni, affektiv sjukdom som bipolaritet och beroende. Om den psykiska sjukdom som orsakar psykosen har med stämningsläge att göra, som det tillstånd Emilia beskriver, påverkas psykosens uttryck av det.

Den som är manisk kan till exempel få symptom som handlar om att hen har övernaturliga krafter eller förmåga att påverka allt som händer, medan den som är deprimerad kan uppleva att kroppen är på väg att bli förstörd eller att hen är en börda för alla andra. Droger, alkohol och vissa läkemedel kan också utlösa psykos och symptomen förvinner oftast när substansens effekt upphör. Man kan till och med bli psykotisk av traumatiska händelser och då kan man se psykosen ett skydd mot en outhärdlig verklighet.

Många psykiska sjukdomar kommer i skov och den som är sjuk kan med tiden lära sig att uppfatta signaler på att ett nytt skov är på väg. Den som lär känna sin sjukdom på det sättet har större förutsättningar att söka professionell hjälp i tid så att psykosen inte hinner bryta ut med full kraft. Förebyggande medicinering minskar risken för nya skov och regelbundna vardagsrutiner och sunda vanor kan också bidra.

Människor med psykisk sjukdom har ofta bättre kunskap om sig själva och den egna sårbarheten än många andra, eftersom den som är sjuk måste vara uppmärksam på sig själv och ta hänsyn till hur det känns för att undvika överansträngning som riskerar att utlösa ett skov av sjukdomen. Däremot är det viktigt att komma ihåg att också den som sköter sig exemplariskt kan bli sjuk. Det finns inga garantier när det gäller sjukdom och man ska inte klandra sig själv när man drabbas utan försöka lära sig av det som hänt. Det är förstås svårt, särskilt när man skäms över saker man gjort under psykosens inverkan, och de känslorna bör man få hjälp med inom vården.

Jag anser att alla människor regelbundet borde ställa frågor till sig själva som handlar om egen motståndskraft och sårbarhet så att man kan anpassa sina aktiviteter efter hur man mår just nu: Vad kan jag göra för att må så bra som det går i den här situationen och vad triggar dåligt mående hos mig? Om vi tog hänsyn till det skulle vi minska risken för sjukdomar som triggas av stress och överansträngning.

Vilken utbildning har myndighetspersoner, polis, sjukvårdare etc. att bemöta människor med psykisk ohälsa som exempelvis befinner sig i en psykos?
Finns det en brist på förståelse, kunskap och i så fall hur kan man öka den?

I mitt jobb märker jag tydligt att intresset för såväl de psykiska sjukdomarna som suicid har ökat under senare år. Chefer och andra inom verksamheter både inom och utanför vården inser att det handlar om folksjukdomar och att det innebär en stor fördel att så många som möjligt har en grundläggande kunskap om psykisk sjukdom och ohälsa.

Alla är berörda och alla kan göra skillnad genom att möta människor som mår psykiskt dåligt med intresse, lugn, vänlighet och engagemang. Det finns fortfarande brist på kunskap och förståelse som leder till rädsla och undvikande, men stigmatiseringen är mindre än tidigare och allt fler inser att sjukdom är en konsekvens av både biologi och omgivningsfaktorer, vare sig det handlar om psykisk eller fysisk sjukdom.

Jag önskar att alla utbildningar i yrken där man möter människor skulle innehålla en psykiatrisk del. Där är vi inte än, men kanske kommer vi dit så småningom. Fram till dess är det oerhört viktigt att det offentliga samtalet om de här frågorna fortsätter och att människor som drabbats berättar sina historier. Det behövs förebilder och andras berättelser kan inspirera oss alla till större öppenhet.

Kan man se om någon befinner sig i en psykos? Beteende, blick? Hur ska man hantera en psykotisk människa som närstående eller medmänniska?

Dåligt psykiskt mående syns inte alltid på utsidan och vi är duktiga på att hålla masken i vår kultur. Den som är psykotisk brukar däremot uppträda på ett sätt som personer i omgivningen uppfattar som onormalt. Det kan handla om att avvika från normen genom att prata obegripligt eller med hög röst eller klä sig på ett visst sätt. Det märks också när en person befinner sig i sin egen värld och saknar förmåga att kommunicera med andra människor på ett adekvat sätt.

Det är viktigt att man försöker vara så lugn och tydlig som möjligt när man möter någon som verkar vara psykotisk eller förvirrad. Man kan tänka att den personen har förlorat fotfästet och befinner sig i kaos och då underlättar det att andra är så tydliga som möjligt. Man ska försöka säga en sak i taget med lättbegripliga ord och lugn röst och vara neutral i sitt kroppsspråk. Det kan vara bra att hålla ett visst avstånd i början, eftersom närhet kan trigga rädsla hos den som är sjuk även om det inte behöver vara så.

Jag brukar tänka att jag ska tända min inre värmelampa så att den som har det svårt förstår att jag vill väl. Det kan underlätta att fundera lite över vad man själv skulle vilja möta i samma situation. Jag kallar det empatisk gymnastik och använder mig ofta av den när jag känner mig osäker.

Hur påverkas hjärnan av en mani och psykos? Hur lång är återhämtningen?

Hjärnan är ett oerhört komplicerat organ och ingen vet säkert vad som händer i hjärnan hos den som är psykotisk. Man kan väldigt förenklat beskriva det som att hjärnans filterfunktion försämras så att intryck och impulser som kan komma både inifrån mig själv och utifrån tolkas på ett felaktigt sätt. Nervcellerna kommunicerar inte som vanligt och då kan verkligheten förvrängas.

Det tar ofta tid att återhämta sig, eftersom det är en traumatisk erfarenhet att förlora kontrollen på det sätt som den som är psykotisk gör. Man påverkas både fysiskt och psykiskt och behöver stöd för att återhämta sig. Ju längre psykosen håller i sig, desto längre tid brukar det ta att återhämta sig.

Vad gör psykiatrin när någon har en psykos? Medicin, Bältning, avgränsning?
Hur kan man själv vända en hypo/maniskt tillstånd innan det går över i en psykos? Medicin?

Den som drabbas av akut psykos behöver alltid hjälp inom vården, eftersom det ingår i psykosen att den som är sjuk saknar sjukdomsinsikt och därför kan göra saker som hen annars aldrig skulle ha gjort. Emilia klippte av sig sitt hår och förstörde sitt pass och det skulle hon förstås inte ha gjort om hon hade mått bra.

Den som är psykotisk behöver alltså ofta skyddas från sig själv. Målet är alltid att vården ska vara frivillig, men ibland måste den ges med tvång. Den som är psykotisk och vårdas enligt lagen för psykiatrisk tvångsvård får ofta mediciner mot sin vilja, eftersom det är det snabbaste sättet att bryta psykosen. Avdelningens rutiner med regelbundna tider för mat och sömn, umgänge med andra och stödsamtal har också en läkande effekt.

Tvångsåtgärder används bara när ingenting annat hjälper och man ska alltid få hjälp att förstå varför de gavs när man har tillfrisknat. Den som är sjuk bör också få hjälp att hitta sina egna resurser, så att man kan vara delaktig i sin vård. Min erfarenhet är att alla människor vill göra det som går för att hjälpa sig själv; man vill inte lämna över hela ansvaret till andra.

Kan man få hjälp att bearbeta ett trauma efter en psykos? Om du hade träffat Emilia efter den här upplevelsen, vad hade du sagt till henne? Finns det något vi kan lära oss av Emilias berättelse?

Det är en traumatisk upplevelse att förlora kontrollen över sina tankar och beteenden och att uppträda på ett sätt som är främmande för personen när hen mår bra. Uppvaknandet från psykosen kan också innebära att man förstår att man har utsatt sig själv eller andra för fara och det är en skrämmande insikt.

De flesta som drabbas av återkommande psykoser har regelbunden kontakt med psykiatrin och det är viktigt att den kontakten innebär en möjlighet att få hjälp att bearbeta det som hänt. Ofta räcker det att prata med någon som man känner förtroende för, exempelvis en kontaktperson eller närstående, men ibland kan mer avancerad hjälp behövas.

Om jag hade träffat Emilia hade jag försökt hjälpa henne att förstå skillnaden mellan beteenden som styrs av sjukdom och handlingar som man själv är ansvarig för. Den som är psykotisk kan inte hållas ansvarig för det som händer, lika lite som en person som drabbas av hjärtinfarkt när hen kör bil kan rå för att hen förlorar kontrollen över sin bil och eventuella konsekvenser av det.

Jag hade bett Emilia berätta om sig själv och den person hon är. En diagnos förklarar aldrig en människa och sjukdom är bara en liten del av en människas liv. Genom att hjälpa människor med psykisk sjukdom att berätta om sig själva och visa intresse för annat än sjukdomen kan vi i vården förmedla att psykisk sjukdom inte är något att skämmas över och att personen man är bortom sjukdomen finns kvar.